Jukka Korkeila’s exhibition at Helsinki Contemporary is a multi-part whole combining painting, installation and drawings. A common, unifying factor is the painting as an integrated spatial whole that creates movement, a zone of experience, between the viewer and the works. This is a coherent whole of which we can confidently, with pride even, say: It is more than the sum of its parts.
In Exile - I look for the life of the world to come consists of distinct spaces that use several different techniques and means of expression. Both the spaces and the chosen means serve the actualization of the painting, its fragile yet powerful sensibility. The whole thing is divided spatially into an installation that uses both concepts and posters, in a painting made directly onto the wall, and in a space constituted by and through paintings and drawings. The exhibition continues Jukka Korkeila’s artistic development, in both its themes and its use of space. In Exile - I look for the life of the world to come exists in and is bound up with a back-and-forth exchange with Korkeila’s I don't belong solely to myself exhibition held in the same space in autumn 2011.
The I don't belong solely to myself installation from autumn 2011 symbolized that immaterial moment when time began to run backwards, towards its beginning. This was the moment when the immaterial otherness symbolized by the installation baptized the newly opened exhibition space, in the same way as the infinite exists alongside the finite, the temporal alongside the timeless, and the immaterial alongside the material, both dimensions are present simultaneously.
“This was more a matter of juxtaposing embodied and disembodied elements, in which case, traditional paintings represented corporeal experience, while the installation represented incorporeal experience, and from this the idea of life and the idea of death arose and were juxtaposed. This new installation is like a prayer that wells up, quite literally, out of the first of these. It, too, takes a peek behind the veil that separates life and ‘death’.”
Korkeila’s way of envisioning and creating connections with this hard, treacherous, but inescapably human part and portion of reality is founded on a highly arduous, but carefully chosen act. He wants to open up the world and himself, to keep moving, not to become shut in, not to turn away.
This is a matter of memories and of experiences of renunciation, which are always extremely personal, yet communal, sharable. Individually Korkeila’s works and the exhibition as a whole tell us about these experiences very much in their own way, in their own context and on their own terms.
On a communal level Korkeila’s exhibition occupies the important, vigorous tradition whose main thinkers are the philosophers Paul Ricoeur and Hannah Arendt. Both of them emphasize the active, forward-looking and extroverted nature of memory and remembering.
For Ricoeur this is accentuated in sounding out and creating the past as a story, as an ability to tell ourselves about distance and closeness, about the continuum. Remembering is a promise of simultaneously holding on and letting go, it is a responsibility equally of tying ourselves down and of opening up. For Arendt it is summed up in two words: vita activa –being in motion, a life that enjoys movement, which does not submit, but is affected. It is participatory, it takes part. An activity that is possible only together, in company, not in isolation.
This is an act that wants and tries to forgive, both ourselves and others. Forgiveness in no way delivers us from evil, but it does prevent us from becoming prisoners of the past. It is an act that always and forever remembers, carries with it, and does not forget, ever. It is a philosophy of liberation that trusts in the power of forgiveness and in every way avoids emptiness and forgetting.
The sub-title of the exhibition has been borrowed and modified from the text of the liturgy of John Chrysostom (344-407AD)
Quotation from a conversation between Jukka Korkeila and Mika Hannula
Hannah Arendt, The Human Condition, University of Chicago Press 1999
Paul Ricoeur, Memory and Forgetting, Questioning Ethics, Contemporary Debates in Philosophy, Routledge 1999
Jukka Korkeilan näyttely Helsinki Contemporaryssa on moniosainen kokonaisuus, jossa yhdistetään maalausta, installaatiota ja piirustuksia. Yhteisenä ja yhteen kokoavana tekijänä on maalaus tilallisena kokemuksena, joka luo liikettä, kokemuksellisuutta katsojan ja teosten välille. Se on kokonaisuus, josta voi huoletta, ylpeydelläkin todeta: se on enemmän kuin osiensa summa.
Odotan tulevan maailman elämää koostuu erillisistä tiloista, joissa käytetään useita tekniikoita ja ilmaisuvälineitä. Sekä tilat että valitut keinot palvelevat maalauksen aktualisoitumista, sen haurasta mutta samalla voimakasta sensibiliteettiä. Kokonaisuus jakaantuu tilallisesti installaatioon, jossa käytetään niin käsitteitä kuin julisteitakin, suoraan seinälle tehtyyn maalaukseen, ja maalausten ja piirustusten kautta ja myötä tehtyyn tilaan.
Näyttely jatkaa Jukka Korkeilan taiteellista kehitystä temaattisesti ja tilallisesti. Odotan tulevan maailman elämää sijoittuu ja sitoutuu vuorovetoon Korkeilan samassa tilassa syksyllä 2011 tehtyyn näyttelyyn nimeltä Minä en kuulu vain itselleni.
"Minä en kuulu vain itselleni -installaatiokokonaisuus symboloi sitä aineetonta hetkeä, jolloin aika lähti vierimään taaksepäin, kohti alkuansa. Se oli hetki jolloin installaation symboloima aineeton toiseus kastoi juuri avatun tilan, samalla tavalla kuin rajaton rinnastuu rajalliseen, ajaton ajalliseen ja aineeton aineelliseen, ovat kummatkin ulottuvuudet samanaikaisesti läsnä.”
”Kyse oli ennemminkin ruumiillisen ja ruumiittoman elementin rinnastumisesta toisiinsa, jolloin perinteiset maalaukset edustivat kehollista kokemusta ja installaatio taas kehotonta kokemusta, josta ajatus elämästä ja kuolemasta nousi ja rinnastui toisiinsa. Tämä uusi installaatio on kuin edellisestä kumpuava rukous, aivan kirjaimellisestikin. Sekin kurottaa sen verhon taakse, mikä erottaa elämää ja "kuolemaa".”
Korkeilan tapa hahmottaa ja luoda yhteyksiä tämän kovan, katalan mutta väistämättömän inhimillisen todellisuuden osan ja osuuden kanssa rakentuu hyvin raskaaseen mutta tarkasti valittuun tekoon. Hän haluaa avata ja avautua, pysyä liikkeessä, ei sulkeutua, ei kääntyä pois.
Kyse on muistoista ja luopumisen kokemuksista, jotka ovat aina yhtäaikaisesti erittäin henkilökohtaisia mutta samalla yhteisöllisiä, jaettavissa olevia. Yksilöllisesti Korkeilan teokset ja näyttelykokonaisuus kertovat aivan omalla tavallaan, omakohtaisesti ja omaehtoisesti näistä kokemuksista.
Yhteisöllisesti Korkeilan näyttely kiinnittyy siihen vahvaan ja tärkeään perinteeseen, jossa keskeisiä ajattelijoita ovat filosofit Paul Ricoeur ja Hannah Arendt. Molemmat korostavat muiston ja muistamisen aktiivista, eteenpäin katsovaa ja ulospäin suuntautuvaa luonnetta.
Ricoeurille se korostuu menneisyyden luotaamisessa ja luomisessa tarinana, kykynä kertoa itselleen etäisyyttä ja läheisyyttä, jatkumoa. Muistaminen on lupaus samanaikaisesti pitää kiinni ja päästää irti, se on vastuuta yhtä lailla sitoutumisesta ja avautumisesta. Arendtille se kiteytyy sanapariin vita activa – liikkeessä oleva, liikkeestä nauttiva elämä, joka ei alistu, vaan altistuu. Se on osallinen, osaa ottava. Toimintaa, joka on mahdollista vain yhdessä, seurassa, ei eristyksissä.
Se on teko, joka haluaa ja yrittää antaa anteeksi, niin itselle kuin muillekin. Anteeksianto ei suinkaan päästä meitä pahasta, mutta se estää meitä jäämästä menneisyyden vangiksi. Se on teko, joka aina ja alati muistaa, kantaa mukanaan, eikä unohda, ei koskaan. Se on vapautuksen filosofiaa, joka luottaa anteeksiannon voimaan ja välttää kaikella tavalla tyhjyyden ja unohduksen.
Lainaukset keskustelusta Jukka Korkeilan ja Mika Hannulan välillä
Hannah Arendt, Vita Activa, Ihmisenä olemisen ehdot, Vastapaino 2002
Paul Ricoeur, Memory and Forgetting, Questioning Ethics, Contemporary Debates in Philosophy, Routledge 1999
Jukka Korkeilas utställning på Helsinki Contemporary är en helhet i flera delar, som förenar målning, installation och teckningar. Den gemensamma och sammanbindande faktorn är målningen som en rumslig upplevelse, som skapar rörelse och upplevelse mellan betraktaren och verken. Det är en helhet man obekymrat, rentav stolt kan konstatera att är mer än summan av sina delar.
In Exile består av skilda utrymmen, där flera olika tekniker och uttrycksmedel används. Både utrymmen och de valda medlen främjar målningens aktualisering, dess sköra men samtidigt starka sensibilitet. Helheten fördelar sig rumsligt i en installation, där såväl begrepp som affischer används, i en målning som är gjord direkt på väggen, och i ett utrymme som har skapats genom och med målningar och teckningar.
Utställningen fullföljer tematiskt och rumsligt Jukka Korkeilas konstnärliga utveckling. In Exile placerar sig i och anknyter till en växelverkan med Korkeilas utställning Minä en kuulu vain itselleni (Jag tillhör inte bara mig själv) som visades i samma utrymme hösten 2011.
”Installationshelheten Minä en kuulu vain itselleni symboliserade det där immateriella ögonblicket då tiden började rulla bakåt, mot sin början. Det var ett ögonblick då det immateriella andra som installationen symboliserade döpte det nyss öppnade utrymmet, på samma sätt som det gränslösa ställer sig parallellt med det begränsade, det tidlösa med tiden, det materiella med det immateriella, är båda dimensionerna på samma gång närvarande.”
”Det var snarast en fråga om ett jämförande av ett kroppsligt och ett okroppsligt element, där de traditionella målningarna representerade en fysisk upplevelse och installationen å sin sida en okroppslig upplevelse, ur vilken tanken på livet och tanken på döden steg fram och ställde sig parallellt med varandra. Den här nya installationen är som en bön som sprang fram ur den föregående, även bokstavligen. Den sträcker sig också bakom den slöja som skiljer livet från ”döden”.”
Korkeilas sätt att gestalta och skapa samband till den här hårda, lömska och oundvikligt mänskliga verklighetens del och andel, bygger på en mycket tung men noga övervägd handling. Han vill öppna upp och öppna sig, stanna i rörelsen, inte sluta sig, inte vända sig bort.
Det handlar om minnen och erfarenheter av att avstå, som alltid är på en gång mycket personliga men också samhälleliga, de går att dela med sig. På det individuella planet berättar Korkeilas verk och utställningens helhet alldeles på sitt eget sätt om dessa upplevelser, personligt och på sina egna villkor.
Samhälleligt anknyter Korkeilas utställning till den starka och viktiga traditionen, där filosoferna Paul Ricoeur och Hannah Arendt hör till de centrala tänkarna. Båda betonar minnets och minnesprocessens aktiva, framåtsträvande och utåtriktade karaktär.
För Ricoeur framhävs det genom att loda i och skapa en berättelse av det förflutna, som en förmåga att framställa distans, närhet och kontinuitet till sig själv. Att minnas är ett löfte om att samtidigt hålla fast och släppa taget, det är lika mycket ansvar om att förbinda sig som om att öppna sig. För Arendt kristalliseras det i ordparet vita activa – ett liv i rörelse, njutande av rörelsen, ett liv som inte underkastar sig utan utsätter sig. Den är delaktig, deltagande. Aktivitet som är möjligt endast tillsammans, i grupp, inte i isolering.
Det är en handling som vill och försöker förlåta, både sig själv och andra. Att förlåta befriar oss absolut inte från det onda, men det hindrar oss från att bli fångar av det förflutna. Det är en handling som man alltid och överallt kommer ihåg, bär med sig, och inte glömmer, aldrig någonsin. Det är en frigörelsens filosofi, som litar på förlåtelsens kraft och på alla sätt undviker tomheten och glömskan.
Citaten är ur ett samtal mellan Jukka Korkeila och Mika Hannula
Hannah Arendt, Vita Activa, Ihmisenä olemisen ehdot, Vastapaino 2002
Paul Ricoeur, Memory and Forgetting, Questioning Ethics, Contemporary Debates in Philosophy, Routledge 1999
Share this exhibition