Buenos Aires? Mikä Buenos Aires?

Tällä kertaa, ja tässä näyttelyssä, se merkitsee yhtäaikaisesti jotakin hyvin yleistä ja jotakin erittäin erityistä. Buenos Aires on lähtökohta, se on trampoliini. Se on viittauksien lähtölaskenta ja se on tulkintoja puoleensa vetävä magneetti. Se on mielikuvien maastoja, erään maan pääkaupunki kaukana meistä. Paikka, jossa kuulemma tanssitaan - ja hanakasti. Se on maailmansotien välisen ajan kansainvälinen voimatekijä, nykypäivän psykoanalyysin orgaaninen keskus. Se on myytti ja se on realiteetti. Kaukokaipuuta ja intohimoja, eleganssia ja odotusarvoja.

Ja se on samalla yksittäisen maalauksen nimi ja koko näyttelyn nimi.

Yhdistävänä tekijänä kaikille mahdollisille konnotaatioille on Miikka Vaskolan uudet maalaukset. Näyttelykokonaisuus, joka rakentuu näennäisten vastakohtien vetovoimasta ja vuorovaikutuksesta. Se on sarja maalauksia, joissa kietoutuu yhteen niin abstrakti lähestymistapa kuin figuratiivinen maalauskin. Se on liikettä, joka lähtee abstraktista ja kulkee kohti esittävää jälkeä. Se on liikettä, jossa hyvinkin tunnistettavissa olevasta kuvasta jatketaan kohti abstrakteja tasoja ja tiloja.

Viesti lähtee ja se kohtaa vastaanottajan. Se luo tilaisuuden; maalauksen kokemuksellisuuden, joka perustuu jatkuvaan ja alati muuttuvaan lähtemiseen ja palaamiseen, uudelleen tulemiseen ja poistumiseen.

Se on liikettä, joka luo tilaa. Se on tilanteita täynnä avautuvia polkuja ja aavistuksia, oletuksia ja vaatimuksia, iholle ja sen alle tuloa, pyrkimystä.

Ne ovat yhteisiä välitiloja, joissa luovitaan ja luodaan tekijän ja kohteen vastavuoroista kunnioittamista. Kunnioitus, joka avaa ja saa aikaan kokemuksia.

Ne ovat maalauksia, jotka pyytävät vain ja ainoastaan sitä yhtä asiaa: voisitko katsoa vielä hetken, ja vähän pidempään – ja tulla taas takaisin.

Lupauksena tämä: olla lähellä, tulla lähelle ja liikkua, liikuttua lähemmäksi, lähemmäksi.

Buenos Aires? Vilken Buenos Aires?

Den här gången, och i den här utställningen, betecknar den på en gång någonting alldeles allmänt och någonting mycket speciellt. Buenos Aires är utgångspunkten, den är en trampolin. Den är hänvisningarnas nedräkning och den är en magnet som drar till sig tolkningar. Den är en terrängmark för fantasier, huvudstaden i ett visst land långt borta från oss, där man enligt hörsägen dansar och det eldigt, en internationell maktfaktor under tiden mellan världskrigen, och det organiska centret för dagens psykoanalys. Den är myt och realitet, fjärrlängtan och passioner, elegans och förväntningsvärde.

Och samtidigt är det namnet på en enskild målning och på hela utställningen.

Som en gemensam nämnare för alla tänkbara konnotationer finns Miikka Vaskolas nya målningar. En utställningshelhet som bygger på den synbara dragningskraften och växelverkan i motsatserna. Den är en serie målningar där såväl det abstrakta sättet att närma sig som det figurativa måleriet förenas. Den är en rörelse som utgår från det abstrakta och går mot det föreställande avtrycket, och den är en rörelse där man även utgående från en väl igenkännbar bild går vidare mot de abstrakta nivåerna och tillstånden.

Ett budskap sänds ut och möter en mottagare. Det skapar en möjlighet; målningens experimentella natur, som bygger på ett kontinuerligt och ständigt föränderligt avresande och återvändande, ett återkommande och ett avresande på nytt. Det är en rörelse som skapar rum, situationer fulla av stigar som öppnar sig, av aningar. Antaganden och krav, ett nående av huden och ett nående under den, en strävan.

Det här är gemensamma mellanrum där man kryssar och skapar en ömsesidig respekt mellan konstnären och objektet. En respekt som öppnar för och får till stånd upplevelser.

Det här är målningar som endast och allenast ber om den där samma enda saken: skulle du kunna titta ännu en stund, och lite längre – och komma tillbaka igen.

Som löfte det här: vara nära, komma nära, vara i rörelse och bli berörd på närmare och närmare avstånd.

Mika Hannula