The title of Hannaleena Heiska’s painting exhibition both describes its contents and puts it in context. All those moments will be lost in time, like tears in rain is a direct quotation from the android Roy Batty’s powerful monologue near the end of the film Blade Runner, the moment before he dies. According to one account, the actor Rutger Hauer improvised the scene.
At the same time, the title and this new series of works put us into a certain state of mind, a melancholy, but not one that is without hope. This is painting that is singular in its experience world. It is created and carried out using colours and the painterly gesture, which tears and shreds, but which also nurtures and invites us in, to stay there, one-on-one with the paintings, looking and testing out the interaction. Lightly and teasingly, profoundly and seriously.
The exhibition as a whole is linked with the Carte Blanche video screening, selected by Hannaleena Heiska, at the Andorra cinema in Helsinki, which will show a series of contemporary videos under cinema conditions. The video screening will both display another side of Heiska’s works and bring together more rarely seen works by filmmakers who are important to her.
About 70% of the Earth’s surface is covered in water. Every day, 1420 cubic kilometres of water evaporates into the atmosphere from the surface of the land and the seas. The same amount also comes back every day.
“My paintings are signs of lost moments, just as, years later, a record that you have listened to a lot in the past can frighteningly accurately bring back to mind a certain moment or mood, even a smell.”
“After my father died in autumn 2011, I began to be afraid of dying. I panicked, waking up in the middle of the night thinking about how I would cease to exist.”
“In the end, I began painting pictures, and painting them kept the sorrow at bay for a while. I was inspired by the world of my favourite film and I painted versions of the characters I love. Of the constantly weeping replicant Rachael, who believed she was human. Of the replicant Roy Batty, who, aware of his own imminent death, comes down to earth to look for his creator, to demand more time alive. Of the animal replicants and of the sad, neon-lit cities in their endless rain.”
“I also painted portraits of animal heroes, of apes and monkeys that were sent into space. Of brave little creatures travelling towards some unknown destination. Of the ones who, having landed back on earth alive from beyond the firmament, were given a real name instead of a serial number. No.65 a.k.a. Chop Chop Chang a.k.a. Ham. Able. Sam. Yorick a.k.a. Albert VI.”
An adult human being is about 70-75% water. Old people are around 10% less. A new-born baby is more than 90% water. The human brain is 75% water. Human bones are a good fifth water.
“I painted quick, ethereal portraits all at one sitting. It is important to keep the working process fresh and open, to practise coordination of hand and mind. I want brushwork that looks effortless and easy. That is difficult. Even though my starting point is often an existing picture, ultimately everything still always comes down to the painting. And even if, one day, I might perhaps want to make a Rachael that looks like Rachael, at some stage, I throw out the original picture and let the painting take me absolutely wherever it takes me. Into the unknown.”
“Everything always comes down to the idea of the painting. To the abstract idea that I bring out by painting. If I could say it in words, I wouldn’t paint it. I can’t say precisely how I know when a painting is finished. I just know that, in a period of intense work, I have forgotten myself, and then there comes a moment when I recognize that the painting is finished. It is finished when there is no need to take anything out or to add anything to it. Everything is just as it is supposed to be.”
A snowflake is made up of billions of molecules that are arranged in a certain shape. But it is impossible to find two snowflakes that are alike. If a snowflake melts and refreezes under the same conditions, it returns to exactly the same shape. It remembers its previous configuration and goes back to it.
The quotations are from Hannaleena Heiska’s exhibition diary. The bits in bold text are, in turn and in their own way, facts, background information to the exhibition.
Hannaleena Heiskan maalausnäyttelyn nimi on yhtäaikaisesti sisältöä kuvaavaa ja kontekstualisoivaa. Näyttelyn nimi All those moments will be lost in time, like tears in rain on suora lainaus Blade Runner-elokuvan loppupuolelta androidi Roy Battyn intensiivisestä monologista, jonka hän lausuu hetkeä ennen kuolemaansa. Erään tiedon mukaan Rudger Hauer improvisoi kohtauksen.
Samalla nimi ja uusi sarja teoksia kiinnittää meidät tiettyyn mielentilaan, melankoliaan, joka ei ole lainkaan vailla toivoa. Se on maalaus, joka on singulaarinen kokemuksellisuudessaan. Se on tehty ja toteutettu väreillä ja maalauksen eleellä, joka repii ja raastaa, mutta joka myös pitää huolta ja kutsuu luoksensa, jäämään kahden niiden kanssa, katsoen ja kokeillen vuorovaikutusta. Kevyesti ja ilkikurisesti, syvällisesti ja vakavasti.
Näyttelykokonaisuuteen liittyy Hannaleena Heiskan valikoima videoscreening Carte Blanche Andorrassa, jossa näytetään sarja nykyvideoita elokuvateatterin tarjoamissa olosuhteissa. Videoscreening esittää sekä taiteilijan teosten toista puolta että tuo yhteen harvemmin nähtävissä olevia, Heiskalle tärkeiden tekijöiden teoksia.
Maapallon pinta-alasta noin 70 % on veden peitossa. Vettä haihtuu ilmaan maan ja merien pinnalta joka päivä 1420 kuutiokilometriä. Sama määrä tulee myös takaisin joka päivä.
”Maalaukseni ovat merkkejä kadonneista hetkistä, aivan kuten joku menneisyydessä ahkerasti kuunneltu levy voi vuosienkin jälkeen palauttaa mieleen pelottavan tarkasti tietyn hetken tai tunnelman, jopa tuoksun.”
”Isäni kuoltua syksyllä 2011 aloin pelätä kuolemaa. Jouduin paniikkiin herätessäni keskellä yötä miettimään kuinka lakkaisin olemasta.”
”Lopulta aloin maalata kuvia, joiden maalaaminen sai surun hetkeksi taka-alalle. Inspiroiduin lempielokuvani maailmasta ja maalasin versioita rakkaista hahmoista. Alituiseen kyynelehtivästä replikantti Rachaelista, joka uskoi olevansa ihminen. Replikantti Roy Battysta, joka kuolemansa tiedostaen laskeutui maahan etsimään luojaansa ja vaatimaan tältä lisää elinaikaa. Eläinreplikanteista ja ikuisessa sateessa kylpevistä neonvaloista, surumielisistä kaupungeista.”
”Maalasin muotokuvia myös sankarieläimistä, avaruuteen lähetetyistä apinoista. Urheista pienistä olennoista matkalla kohti tuntematonta määränpäätä. Niistä, jotka taivaankannen tuolta puolen elävänä laskeutuneena saivat arkistonumeron sijaan oikean nimen. No.65 a.k.a Chop Chop Chang a.k.a Ham. Able. Sam. Yorick a.k.a Albert VI.”
Aikuisessa ihmisessä on vettä noin 70-75 %. Vanhuksessa on kymmenisen prosenttia vähemmän. Vastasyntyneessä lapsessa vettä on yli 90%. Ihmisen aivoista 75 % on vettä. Ihmisen luissa vettä on reilu viidennes.
”Maalasin nopeita ja eteerisiä muotokuvia yhdellä istumalla. On tärkeää pitää työskentely tuoreena ja avoimena, harjoittaa käden ja mielen yhteistyötä. Haluan jälkeä, joka näyttää vaivattomalta ja helpolta. Se on vaikeaa. Vaikka lähtökohtana on usein olemassa oleva kuva, lopulta kaikki kuitenkin palautuu aina maalaukseen. Ja vaikka joinain päivinä ehkä haluaisinkin tehdä Rachaelin näköisen Rachaelin, jossain vaiheessa heitän alkuperäisen kuvan pois ja annan maalauksen viedä minne ikinä se viekään. Tuntemattomaan.”
”Kaikki palautuu aina maalauksen ideaan. Abstraktiin ajatukseen, jonka tuon esille maalaten. Jos voisin sen sanoin selittää, en maalaisi. En osaa tarkalleen kertoa, mistä tiedän maalauksen olevan valmis. Tiedän vain, että intensiivisen työskentelyjakson aikana olen unohtanut itseni, jonka jälkeen tulee hetki jolloin totean maalauksen olevan valmis. Se on valmis, kun siitä ei tarvitse poistaa mitään tai siihen ei tarvitse enää lisätä mitään. Kaikki on juuri siten kuten kuuluukin olla.”
Lumihiutale muodostuu miljardeista molekyyleistä, jotka ovat järjestyneet tiettyyn muotoon. Mutta kahta samanlaista lumihiutaletta on mahdoton löytää. Jos lumihiutaleen sulattaa ja jäädyttää sen uudelleen samoissa olosuhteissa, se palautuu täsmälleen saman muotoiseksi. Se muistaa aikaisemman järjestyksen ja palaa siihen.
(Lainaukset Hannaleena Heiskan näyttelypäiväkirjasta. Tummalla tekstillä olevat osat ovat, omalta osaltaan ja omalla tavallaan, faktoja, näyttelyn taustatietoa.)
Namnet på Hannaleena Heiskas måleriutställning är på en gång en beskrivning och en kontextualisering av innehållet. Utställningens namn All those moments will be lost in time, like tears in rain är ett direkt lån från androiden Roy Battys intensiva monolog i slutet av filmen Blade Runner, som han uttalar just innan han dör. Enligt uppgift improviserade Rutger Hauer scenen.
På samma gång för titeln och den nya verkserien oss till ett visst sinnestillstånd, en melankoli som inte alls är utan hopp. Det är en målning som är singularisk i sin experimentalitet. Den är gjord och förverkligad med färger och med en målningsgest som river och skrapar men som också ser efter en och lockar en till sig, till att vi ska bli på tumanhand med den, genom att se och pröva på växelverkan. Lätt och okynnigt, djupt och allvarligt.
Till utställningshelheten hör en videoscreening som Hannaleena Heiska har valt, Carte Blanche, på Andorra 26.3. kl. 18.00, där det visas en serie nutidsvideor under de förhållanden som en biosalong erbjuder. Videoscreeningen både visar den andra sidan av konstnärens verk, och för samman verk som man mera sällan ser, av aktörer som är viktiga för Heiska.
Av jordens yta är ungefär 70 % under vatten. Varje dag avdunstar 1420 kubikkilometer vatten upp i luften från jordens och havens yta. Samma mängd kommer också tillbaka varje dag.
”Mina målningar är tecken från försvunna ögonblick, alldeles på samma sätt som någon skiva man lyssnade flitigt på i det förflutna ännu efter åratal, med skrämmande exakthet, kan återföra till sinnet ett speciellt ögonblick eller en stämning, till och med en doft.”
”När min far dog på hösten 2011 började jag bli rädd för döden. Jag greps av panik när jag vaknade mitt i natten och funderade på hur jag skulle upphöra att existera.”
”Slutligen började jag måla bilder, och det målandet gjorde att sorgen för ett ögonblick hamnade i bakgrunden. Jag blev inspirerad av världen i min favoritfilm och jag målade versioner av de kära figurerna. Av den ständigt smågråtande replikanten Rachael, som trodde att hon var människa. Av replikanten Roy Batty, som på grund av att han fått veta att han skulle dö landade på jorden för att söka efter sin skapare och för att av den här kräva längre livstid. Av djurreplikanterna och neonljusen som badar i det eviga regnet, av de sorgsna städerna.”
”Jag målade porträtt också av hjältedjur, av apor som hade skickats ut i rymden. Av modiga små varelser på väg mot en okänd destination. Av dem som när de landade levande på andra sidan av himlavalvet istället för arkivnumret fick ett riktigt namn. Nr 65 a.k.a Chop Chop Chang a.k.a Ham. Able. Sam. Yorick a.k.a Albert VI.”
I en vuxen människa finns det cirka 70 – 75 % vatten. I en åldring finns det cirka tio procent mindre. I ett nyfött barn finns det över 90 % vatten. Av människans hjärna är 75 % vatten. Människans ben består till en dryg femtedel av vatten.
”Jag målade snabba och eteriska porträtt i ett svep. Det är viktigt att hålla arbetsprocessen fräsch och öppen, att öva upp samarbetet mellan hand och sinne. Jag vill ha ett spår som ser ut att ha kommit till utan möda och som ser lätt ut. Det är svårt. Trots att utgångspunkten ofta är en bild som finns, faller allting alltid ändå slutligen tillbaka på målningen. Och även om jag vissa dagar kanske skulle vilja göra en Rachael som ser ut som Rachael, slänger jag i något skede bort den ursprungliga bilden och låter målningen föra mig vart den än vill. Till det okända.”
”Allting faller alltid tillbaka på målningens idé. Till den abstrakta tanken som jag för fram när jag målar. Om jag kunde förklara det med ord, så skulle jag inte måla. Jag kan inte exakt berätta hur jag vet när målningen är färdig. Jag vet bara att jag under den intensiva arbetsperioden har glömt mig själv, och att det efter det kommer ett ögonblick när jag konstaterar att målningen är färdig. Den är färdig när man inte längre behöver ta bort något från den eller tillägga något till den. Allting är precis som det ska vara.”
En snöflinga bildas av miljarder molekyler som har organiserat sig i en viss form. Men det är omöjligt att hitta två likadana snöflingor. Om man smälter en snöflinga och fryser ner den på nytt under samma förhållanden, återgår den till precis samma form. Den kommer ihåg den tidigare ordningen och återgår till den.
(Citaten ur Hannaleena Heiskas utställningsdagbok. Delarna med fet stil är å sin sida, och på sitt eget sätt, fakta, bakgrundsfakta till utställningen)
Share this exhibition